Just nu mycket känslor som far runt i mig. Tjaffsat med min älskling. Har tyvärr blivit mer av den varan sen jag åkte än förut. Vi som aldrig brukar hålla på såhär annars. Eller det är väl mest jag. Det är jag som blir ledsen hela tiden. Jag kan inte säga att de här med att vara utomlands utan vänner och efter att jag tränat sitta ensam hemma utan varken lust, ork eller möjlighet att tag sig för något varenda eviga kväll är lätt för mig och som jag hanterar bra.... Snarare tvärtom.
Jag är sjukt beroende av Carro men framförallt av Viktor. Jag behöver en daglig dos av skype med honom och det är inte alltid så lätt att få till med hans träningar på kvällen och mina träningar och också att han o hans vänner hittar på saker på kvällarna lagom till efter jag tränat. Det blir ofta mest en redogörelse av dagen under stressad känsla utan att den där kärleksfulla stämningen som brukar infinna sig först efter att man lugnt pratat igenom dagen o sen börjat lösprata om allt annat hinner komma fram.
Jag förstår att han inte kan sitta hemma varenda kväll o prata med mig men jag måste säga att det är sjukt tungt de kvällar han e borta och allra helst fredagar o lördagar då jag inte går o lägger mig så tidigt utan sitter uppe o försöker fördriva tid och påminns om alla våra mysiga fredagar/lördagar hemma. Jag känner mig så ensam och övergiven och överanalytisk person som jag är så känner jag mig också underprioriterad. Elaka tankar kommer då fram som att "de kan väl umgås när jag är borta på dagarna" "de sågs ju på träningen" "de kan väl ses en annan dag". Jag vet själv att när man har mycket kul o göra o får erbjudanden vill man inte säga nej, så hade jag det i Lindau o pratade aldrig med någon hemifrån. Denna utlandsresa är tvärtemot för mig. Men hur egoistiskt det än är vill jag någon gång bli vald över hans vänner och att han säger nej för att han vill sitta hemma o prata med skype med mig i flera timmar o bara mysa. De har vi inte gjort på vad som känns som evigheter nu. Ja kan inte säga att vi myst sen vi såg första melodifestivalen tillsammans via skype o de e tungt. Rent egoistiskt vill jag höra "nej jag stannar hemma o pratar med dig ikväll". Men då får man ju ändå dåligt samvete, jag e aldrig nöjd helt enkelt.
Jag är inge bra på de här med distansförhållande. När jag blir besviken blir jag sjukt ledsen o försöker hålla de först inom mig för att jag inte vill klaga på honom för att jag vet innerst inne att ja överanalyserar och tar åt mig mer än vanligt av allt för att ja känner mig ensam men när jag försöker hålla tyst börjar tårarna tränga fram i ögonen och jag vill inte gråta, det är det sista jag vill. Jag hatar o gråta (förutom till film). Då blir jag aggressiv på mig själv, vilket går ut över honom i form av att jag säger till honom att han gjort mig ledsen och då gör jag honom ledsen o förstör hans kväll. Även om han är med kompisar tänker han då på mig och är ledsen och det känns bara allmänt som en jävla elak cirkel som jag är skuld till...
Konstaterandet ur detta: Jag är ingen lätt flickvän framförallt när det gäller att tillfredsställa..............
Jag behöver bekräftelse, jag behöver uppmärksamhet, jag behöver så mkt. Jag undrar om jag någonsin någonsin kommer kunna ge Viktor så mkt som jag kräver av honom men det jag vet är att jag älskar honom av hela mitt hjärta vilket jag tror är anledningen till att jag blir så innerligt ledsen för jag saknar honom varje sekund så det gör ont i hela mig!!!

Detta är kanske inte sånt man ska skriva här o publicera men jag behöver få skriva sånt som tynger mig. Har du något emot det? "Slut o läs" (med riktig gotländsk dialekt)

yours truly

Dessidessan