Kan inte somna, är rädd
Kategori: Cancer
Jag har haft en så otroligt trevlig kväll. Jag glömde att jag var sjuk, jag glömde varför jag är i Uppsala så mycket skratt blev det. Charlotte, Elin, Carro och Andreas förgyllde verkligen min kväll.
Men så fort jag kom tillbaka till hotellet kom jag ihåg vad jag gör här och längtade innerligt efter Viktor och hans famn.
När jag fick beskedet på telefon att jag hade en tumör fick jag panik, jag sprang i lägenheten och störtgrät, kastade mig ned på golvet med ryggen mot väggen. Viktor höll om mig, höll mig still och lugnade mig, kramade mig.
Sedan dess har jag inte varit så rädd. Det har varit för absurt att jag kan dö. Visst var jag livrädd för att dö på operationsbordet men på något vis tog jag mig igenom den rädslan. På ett sätt var det också lugnande att om jag skulle dö på ett operationsbord så kommer jag inte märka något, bara de runt omkring mig.
Ikväll ligger jag här i sängen och är rädd igen. Jag läste journalen på 1177 eftersom jag var lite nyfiken på om det stod något från CT-undersökningen förra veckan. De står upprepat i varenda journal "malign" vilket betyder elakartad. När man kollar på malign tumör så är det en tumör som ger metastaser och sprider sig i kroppen, de e ju inte så bra överlevnadsprognos på de... Vilket jag förstått på min läkare att min typ av tumör inte gör. Ändå kryper de i kroppen av o läsa elakartad för det är inte det ordet som används i information till mig. Men om man kollar på cancerfonden så står det "Elakartade hjärntumörer skiljer sig i ett viktigt avseende från andra cancertyper. De sätter sällan metastaser i andra delar av kroppen". Så då är det ju som läkaren sagt.
På ett annat ställe har jag råkat läsa flera gånger att median överlevnadsåldern är 10 år. Ikväll råkade jag läsa det igen och blev rädd. Tårarna steg i ögonen.
På cancerfonden finns en pdf som heter Cancer i Siffror, enligt den lever 65,3 % av de kvinnor som diagnostiseras med hjärntumör 10 år efter diagnosen. 5 år efter lever 69,4 %... Shit.... Jag önskar såklart att det var bättre siffor och jag önskar innerligt att jag klarar längre än så...
Jag försöker att ta en sak i taget. Först operationen, nu ta mig igenom denna behandling och sedan ta mig igenom väntan på MR och nya svar på hur behandlingen gått och vad som sker härnäst. Genom att försöka göra så känns det som om jag har hållit rädslan i ganska bra schack.
Men just ikväll/ i natt är jag alltså sååå rädd. Jag vill inte dö, vem fan vill dö egentligen? Men jag vill verkligen inte det, inte heller inom 10 år. vem vill ha en tickande klocka bakom sig?
Åå vad jag innerligt hoppas att jag ska få längre tid. Jag vill bli gammal med Viktor. Jag vill se Iris växa upp. Jag vill leva..Snälla låt denna behandling fungera. Snälla låt inte tumören komma tillbaka, snälla låt mig bli gammal och klok som mummo och med energi som moffa.
