Feel like crying
Kategori: Allmänt
Fick en låt av TT på spotify - It's not the fall that hurts med Caesars:
Stumblin' with every step I take
And it seems I can't get a grip
I'm soon gonna slip
And then I look down
I see the fur ground
Is closening fast again
And then boom
But it's not the fall that hurts
It's when you hit the ground
Cuz it's not the fall that hurts
It's when you hit the ground
Jösses vad jag började tänka nu då..
Min värld har på sistone förändrats fruktansvärt mkt här och har de senaste veckorna bara velat åka härifrån så att jag äntligen kan slippa vara deppig. Nu när jag varit lycklig så länge så känns det så ovant och jobbigt att vara deppig igen. Tycker ju att jag borde vara van vid deppigheten men att vara deppig för att vara mobbad är inte samma deppighet som en ny syn på sina vänner skapar. Men så insåg jag idag att vad sjutton det är ju något vart man än är. Jag längtar hem till min familj och Viktor samt pärken och vissa vänner. Men plötsligt slog det mig att en av mina bästa vänner ju inte längre är min bästa vän. Jag vet inte ens hur jag ska bete mig om jag träffar henne igen. Det finns andra också som jag egentligen tycker om och vill se men de har inte hört av sig och för en gångs skull har jag struntat i att höra av mig och då känns ju vänskapen lite väl ensidig. Så fan, jag vill just nu i skrivande stund varken åka hem eller stanna kvar. Men jag tänker inte gråta, jag e så jävla trött på att gråta. What doesn't kill you makes you stronger!
Ska bära massa kartonger nu o försöka tänka bort allt sånt för ikväll är det fest. Sista gången med gänget minus Daniel och Mikael. Hoppas det blir en bra kväll. Framtiden ligger i dunkel angående om de kommer finnas kvar i mitt liv eller ej.
yours truly
Dessidessan
And it seems I can't get a grip
I'm soon gonna slip
And then I look down
I see the fur ground
Is closening fast again
And then boom
But it's not the fall that hurts
It's when you hit the ground
Cuz it's not the fall that hurts
It's when you hit the ground
Jösses vad jag började tänka nu då..
Min värld har på sistone förändrats fruktansvärt mkt här och har de senaste veckorna bara velat åka härifrån så att jag äntligen kan slippa vara deppig. Nu när jag varit lycklig så länge så känns det så ovant och jobbigt att vara deppig igen. Tycker ju att jag borde vara van vid deppigheten men att vara deppig för att vara mobbad är inte samma deppighet som en ny syn på sina vänner skapar. Men så insåg jag idag att vad sjutton det är ju något vart man än är. Jag längtar hem till min familj och Viktor samt pärken och vissa vänner. Men plötsligt slog det mig att en av mina bästa vänner ju inte längre är min bästa vän. Jag vet inte ens hur jag ska bete mig om jag träffar henne igen. Det finns andra också som jag egentligen tycker om och vill se men de har inte hört av sig och för en gångs skull har jag struntat i att höra av mig och då känns ju vänskapen lite väl ensidig. Så fan, jag vill just nu i skrivande stund varken åka hem eller stanna kvar. Men jag tänker inte gråta, jag e så jävla trött på att gråta. What doesn't kill you makes you stronger!
Ska bära massa kartonger nu o försöka tänka bort allt sånt för ikväll är det fest. Sista gången med gänget minus Daniel och Mikael. Hoppas det blir en bra kväll. Framtiden ligger i dunkel angående om de kommer finnas kvar i mitt liv eller ej.
yours truly
Dessidessan
