Kom precis hem efter att ha suttit på golvet och gråtit i farstun hemma hos Jimmie ett bra tag.... Vi har pratat. Kommer nog inte bli sista samtalet för än finns det frågor som jag behöver ha svar på för att kunna gå vidare men som jag ännu inte är redo att höra. Jag tror att en del av mig alltid kommer älska honom, vad vi hade och våra minnen men det är en del jag bara måste lära mig att leva med så som jag gjort med Jeppa och Joel. Det kommer ta längre tid med Jimmie eftersom han var min största kärlek och han blev ju min familj under vår tid tillsammans, men jag kommer klara det. Just nu känner jag mig ännu ledsen och vill gråta mer (gud vad jag vill gråta, ni anar inte) men samtidigt är jag mer positiv än på länge! Jag tvivlar inte en endaste sekund på att Jimmie finns där för att stötta mig, vad som än händer och vad det än gäller och att jag har en riktig vän i honom, nu och så länge vi lever (fan låter klyschigt men tror faktist på det). Därför är jag för första gången på länge redo att försöka gå vidare "Life goes on, sooner or later" hoppas bara på att det blir snart.... =)
Största frågan är bara: Hur mycket älskar jag honom ännu? Då det är svaret på den frågan som kommer avgöra hur lång tid det tar innan jag är över honom. Vill dock inte veta!
Finns så mycket mer jag vill säga, så mycket mer att skriva, men jag är nöjd för ikväll, har fått med det jag känner i en väldigt kort text för att vara jag.... :P
Vill lägga till också att jag inte vill höra ifrån någon att han inte bestämt sig eller att man får se vad framtiden har att ge, det är slut, ta och inse det, precis som jag måste!!! Back off!
(Okey, får väl se vad framtiden har att ge, jag menar om 10 år kanske de ser helt annorlunda ut - haha hemska tanke, då är vi ju gamla! :P:P)

Hum, tåls att tillägga att jag umgåtts med Jimmie, Ellinor och Mården ikväll, härliga människor alla tre och var glad att vara hemma..!