Jag tror och hoppas på att den kommande veckan kommer ge mig distans till mina känslor för Jimmie. Men för att kunna låta mig själv gå vidare och släppa taget måste jag nog ändå erkänna att jag älskar honom. Jag älskar Jimmie. Men jag är ändå positiv, jag har honom som vän och jag tror på mig själv att jag skall klara av att lämna honom bakom mig.

Visst är jag bitter, riktigt jävla bitter. Jag anser ännu att vi hade kunnat bli ett perfekt par! Jag hade ju själv insett saker som skulle behövt förändras om vi skulle testa igen och jag tror att om vi hade klarat de förändringarna hade vi kunnat bli perfekta för varandra. Men samtidigt, Jimmie har rätt, vi är väldigt olika så kanske bäst som det blir, iaf för nu ;)
För va fan som än händer nu vet vi faktiskt inte, Jimmie inte du heller, vad vi känner om ett ANTAL år :P

Nu ska jag göra mig klar för att resa iväg med Carro, skall bli så fucking jävla wonderful!
Hörs om en vecka och håll tummarna för mig och min känslokamp.
Love u all! Pusss