Jag var ju på så bra humör, men nu är allt skit och i skrivande stund vill jag inte ens finnas.......

Fredag: Åkte ut till åminne och åt räkor, flundra och grillspett med familjen. Hur kul som helst och mysigt framför allt.. Åkte sedan in och jobbade med Jimmie, alltid lika roligt att jobba med den killen... =)

Lördag: Sov, letade lägenhet, duschade, åt och jobbade. Varken mer eller mindre, massa roliga kunder på jobbet dock :P hahaha

Söndag: Sov jättelänge och stack till jobbet i all hast. Hade en kväll med jättemycket kunder tillsammans med Helena och mjölken bland annat tog slut så kunderna var inte sådär jätteglada...
Efter jobbet åkte jag hem till Emil och sov där. Blev dock mer prat än sömn men hade kul iaf.

Måndag: Klev upp, åkte hem, duschade, åt och städade lite och åkte sedan ned på stan där jag träffade mina härliga, söta, urgoa kusiner som jag såg på Harry Potter med. Sedan gjorde vi en roadtrip. Åkte runt i Fole och hälsade på hos Margareta (fru till min morfars ena bror) och där var även Viran. Hälsade och pratade med dem. Hälsade på gamla Prins som ännu lever och håller igång och på Winnie som även hon var på Rävhagen på mina gamla dar.
Blev sedan en snabbvisit hos Mården, pratade och träffade hans nya kissunge. Söt, luktade dock inte så gott ;) Hem igen och sen hyra film och åka hem till Emil.

Tisdag: Blev en del prat med Emil om allt möjligt och sedan hem, diska, städa. Så kom Markus och vi såg på film och pratade en hel del också. Så gick han hem och sen kom Jeppa på snabbvisit och hälsade på. Skällde ut mig för att jag inte ätit något under hela dagen... Inte haft tid, ork eller lust ju... Så härligt att träffa mina två grabbar som jag känt så länge och som betyder så otroligt mycket för mig... Desireé loves her Markus and her Jesper :p hahahaha

.......Men nu sitter jag här.. Ont i hela kroppen och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker inte på Jimmie längre, han finns inte i mina tankar den upptäckten har jag gjort oftare nu på senaste. Men när det händer saker som har med honom att göra på facebook då är mina händer före hjärnan och jag har genast klickat in på det för att kolla läget. Jag har förstått att han har intresse för någon annan. Har hela tiden önskat att när det väl sker så har jag redan åkt härifrån och vi är vänner och det är ingen jag känner. Inget av det blev det. Det gjorde så fasansfullt ont. Hela kroppen värkte och jag ville bara kasta mig på telefonen och gråta i någons öra och få tröst. Men eftersom ingen var vaken så började jag lugna ned mig och känna efter. Ja, det gör ont. Men jag önskar honom samtidigt av hela mitt hjärta den lycka han förtjänar och som jag inte kunde ge honom. Jag önskar att vi vore vänner, att jag kunde älska honom som en bror som känner mig så bra istället för den kille jag älskade så länge. Att jag kunde få älska och känna lycka med honom och hans framgångar som jag gör för mina andra killkompisar Jag önskar av hela mitt hjärta att jag bara kunde få glömma och gå vidare. Tyvärr har det visat sig vara svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig och ju närmare det kommer till den 11:e augusti som skulle varit vår tre årsdag, desto jobbigare blir det varje gång jag påminns om honom. Än gör det för ont, jag hoppas att det skall bli lättare när jag åkt och att jag då skall kunna se på allt på ett annat sätt. Men just nu är allt bara jobbigt och jag vill inte alls finnas här. Bara upphöra att känna vore det bäst just nu. Men det är min smärta, ingen annans och jag borde inte få lov att känna den efter så lång tid som det gått, men det gör jag och ingen kan tala om för mig hur lång tid det kommer att ta att låsa in den i ett pyttelitet utrymme i hjärtat så att jag slipper känna det igen. Smärtan börjar lätta, brukar vara så när jag skriver av mig. Men den ligger kvar där, dov i kroppen och gör mig alldeles tung. Den dova smärtan som jag känt så många ggr förut. Det är samma dova smärta som jag bar inom mig dag ut och dag in på högstadiet. Samma smärta som jag då lättade på genom att låta smärtan bli fysisk istället för psykisk. Men jag är starkare idag, jag är inte självmordsbenägen och jag skall ta mig igenom det här. Det tvivlar jag inte ens en sekund på och jag hoppas innerligt att när jag är redo så finns han ännu där som min vän. Jag har för mycket i mitt liv som är värdefullt och som jag vill göra och till skillnad mot då så är inte varje dag en plåga, utan bara enstaka ögonblick som detta. Som Sarah Dawn Finer så fint sjunger: "Dreaming, hoping For another try. I’ve been looking, searching Deeper down inside. And if I lose my way I’ll find another road. ‘Cause I can make a change On my own. I’m moving on And I’m gonna get stronger now. And nothing will break me down. I will not give in to doubt. Those days are gone I can be who I wanna be. And start living my life of me. I believe it finally I’m moving on"