Dessidessan

Livet med hjärntumör

Hej då vännen...

Kategori: Allmänt

Idag fyller Jesper år! Hela 19 år....

Idag fyller Jesper år. 19 år!    Jag har inte hört ett ljud ifrån honom på två veckor och blev väldigt ignorerad när vi sågs sist. Jag ville ju för alltid ha honom i mitt liv och definitivt veta att vi är vänner innan jag åker. Men jag är inte dum, jag förstår när jag inte är önskad längre och det är väl uppenbart efter så lång tystnad. Jag bara önskar att han hade pratat med mig om det. Men nästa vecka någon gång åker han till fastlandet med sin vackra flickvän och sedan åker de utomlands och innan han kommer hem igen så har jag åkt till Tyskland så vi kommer ju inte hinna prata innan dess.  Därför köpte jag igår en ros, en vit ros, och lade den i hans postlåda någon gång på kvällen. Jag kommer väl aldrig någonsin få reda på om han fick den innan den knäcktes av vinden, om han behöll den eller om han kastade den eller om han någonsin läste kortet. Men den symboliserade ändå mitt hej då.  Under de här två veckorna har jag mått väldigt dåligt av hans tystnad och hela tiden hoppats på att han skulle höra av sig. Men med rosen säger jag hej då och tar ett avstånd, inser fakta och slutar hoppas.... Det enda jag hoppas på nu är att smärtan skall gå över, smärtan som är en oändlig saknad efter killen som alltid funnits i mitt liv....    Jag kommer aldrig att glömma honom,.. No matter what! Vi har så många minnen ihop att det är en omöjlighet!  Jag kommer aldrig glömma hur mycket vi lekte på lekis, vad som hände i kojan under bordet på lekis och allra helst kommer jag aldrig glömma första gången vi träffades! Hur jag vände mig om och såg in i de där bruna ögonen som alltid har inneburit en viss trygghet.  Jag kommer heller aldrig glömma de gånger han lärde upp mig som målvakt, hur han lärde mig att klättra i träd och inte heller vår kojja vi byggde. Alla lekar vi hade på puma fritidsgården, hur han försvarade mig mot Bengtsson och när vi en gång spelade Uno med hans mamma en hel dag.  Alla gånger jag, han och Robin lekte med mina barbiesar och Robins actionmän som skulle rädda mina dockor och alla gånger vi lekte sonic i rutschkanan vid mig  Jag kommer aldrig glömma när jag och Anton, tror jag det var, grälade om Jeppa. Han hade sagt att han skulle vara med oss båda och det ville ingen av oss. Så Anton blev sur och gick hem och jag blev sur och ville också gå hem. Och Jeppa den stackarn började gråta för att han inte hade en aning om vad han skulle göra men sprang efter mig och bad mig stanna. Han var så förbannat söt och underbar och tillsammans bad vi Anton om ursäkt...  Den rädsla jag kände när Jeppa fick en innebandyklubba på ögonbrynet så att blodet forsade kommer jag aldrig att få ur min kropp. Jag trodde att han förlorat ögat och jag var så rädd. Satt på skolgården och grät. Samma eftermiddag så gick jag ut och gick med hunden Sita, som jag hade hand om ibland, och så träffade jag honom. Han hade fått sytt och mer var det väl inte med det! Den modiga idioten var mer rädd för hunden jag hade med mig, som för övrigt var världens lugnaste och lataste, då han tidigare blivit biten av en hund som hette Sita.  När jag flyttade till Sanda pratade vi ofta i telefon. Han lyssnade på allt som var jobbigt med nya skolan och han fanns alltid där. Samtalen var många och långa och utan honom hade nog den tiden varit väldigt mycket jobbigare.  Genom tiderna har det blivit en hel del promenader, över Gråbo skolgård bland annat. Men också i regnet när Jeppa var ledsen för Natta. Det gjorde ont i hela kroppen när han ringde mitt i natten, gråtandes, ett par gånger.  Allt jag önskar honom är lycka, vare sig det är med mig i sitt liv eller med mig som åskådare på avstånd. Jag hoppas bara att jag kommer få fortsätta kolla på hans flickväns bilder så att jag i alla fall kan få ha lite koll på vad som händer i hans liv. Minnena kommer jag alltid att ha kvar samt hans ögon...  Men nu är det dags att säga hej då och tacka för de underbara 13 år jag fick med honom...


Jag har inte hört ett ljud ifrån honom på två veckor och blev väldigt ignorerad när vi sågs sist. Fick inte ens ett litet svar när jag skrev till honom att jag mådde dåligt och ville prata. Jag ville ju för alltid ha honom i mitt liv och definitivt veta att vi är vänner innan jag åker. Men jag är inte dum, jag förstår när jag inte är önskad längre och det är väl uppenbart efter så lång tystnad. Jag bara önskar att han hade pratat med mig om det. Men nästa vecka någon gång åker han till fastlandet med sin vackra flickvän och sedan åker de utomlands och innan han kommer hem igen så har jag åkt till Tyskland så vi kommer ju inte hinna prata innan dess.
Därför köpte jag igår en ros, en vit ros, och lade den i hans postlåda någon gång på kvällen. Jag kommer väl aldrig någonsin få reda på om han fick den innan den knäcktes av vinden, om han behöll den eller om han kastade den eller om han någonsin läste kortet. Men den symboliserade ändå mitt hej då.
Under de här två veckorna har jag mått väldigt dåligt av hans tystnad och hela tiden hoppats på att han skulle höra av sig. Men med rosen säger jag hej då och tar ett avstånd, inser fakta och slutar hoppas.... Det enda jag hoppas på nu är att smärtan skall gå över, smärtan som är en oändlig saknad efter killen som alltid funnits i mitt liv....
Att jag säger hej då såhär beror på att jag inte har orken att jaga honom för att få tillbaka honom. Hade det varit annars, när jag inte ska åka någonstans, så hade jag väntat och väntat på min kära vän eller krävt ett svar. Men jag orkar inte det nu och jag förtjänar verkligen inte den här tystnaden och ignoreringen!! Det finns så mycket jag hade velat säga honom men det är försent nu för jag tvivlar verkligen på att han hör av sig innan han åker och därför skriver jag det här så att jag kanske kan få sova klokt en natt........

Men jag kommer al
drig att glömma honom,.. No matter what! Vi har så många minnen ihop att det är en omöjlighet!
Jag kommer aldrig glömma hur mycket vi lekte på lekis, vad som hände i kojan under bordet på lekis och allra helst kommer jag aldrig glömma första gången vi träffades! Hur jag vände mig om och såg in i de där bruna ögonen som alltid har inneburit en viss trygghet.
Jag kommer heller aldrig glömma de gånger han lärde upp mig som målvakt, hur han lärde mig att klättra i träd och inte heller vår kojja vi byggde. Alla lekar vi hade på puma fritidsgården, hur han försvarade mig mot Bengtsson och när vi en gång spelade Uno med hans mamma en hel dag.
Alla gånger jag, han och Robin lekte med mina barbiesar och Robins actionmän som skulle rädda mina dockor och alla gånger vi lekte sonic i rutschkanan vid mig
Jag kommer aldrig glömma när jag och Anton, tror jag det var, grälade om Jeppa. Han hade sagt att han skulle vara med oss båda och det ville ingen av oss. Så Anton blev sur och gick hem och jag blev sur och ville också gå hem. Och Jeppa den stackarn började gråta för att han inte hade en aning om vad han skulle göra men sprang efter mig och bad mig stanna. Han var så förbannat söt och underbar och tillsammans bad vi Anton om ursäkt...
Den rädsla jag kände när Jeppa fick en innebandyklubba på ögonbrynet så att blodet forsade kommer jag aldrig att få ur min kropp. Jag trodde att han förlorat ögat och jag var så rädd. Satt på skolgården och grät. Samma eftermiddag så gick jag ut och gick med hunden Sita, som jag hade hand om ibland, och så träffade jag honom. Han hade fått sytt och mer var det väl inte med det! Den modiga idioten var mer rädd för hunden jag hade med mig, som för övrigt var världens lugnaste och lataste, då han tidigare blivit biten av en hund som hette Sita.
När jag flyttade till Sanda pratade vi ofta i telefon. Han lyssnade på allt som var jobbigt med nya skolan och han fanns alltid där. Samtalen var många och långa och utan honom hade nog den tiden varit väldigt mycket jobbigare.
Hahahah, jag skrattar ännu åt ett minne. Jag hade en fest när vi gick i sexan, tror jag, och vi sov i ett militärtält och plötsligt lägger Jeppa av världens brakare. Alla skrek och slog på Jeppa men han brydde sig inte utan sa bara: "Man måste släppa ut dem annars kan faktiskt magen sprängas".
Genom tiderna har det blivit en hel del promenader, över Gråbo skolgård bland annat. Men också i regnet när Jeppa var ledsen för Natta. Det gjorde ont i hela kroppen när han ringde mitt i natten, gråtandes, ett par gånger.
Allt jag önskar honom är lycka, vare sig det är med mig i sitt liv eller med mig som åskådare på avstånd. Jag hoppas bara att jag kommer få fortsätta kolla på hans flickväns bilder så att jag i alla fall kan få ha lite koll på vad som händer i hans liv. Minnena kommer jag alltid att ha kvar samt hans ögon...
Men nu är det dags att säga hej då och tacka för de underbara 13 år jag fick med honom...


Kommentarer


Kommentera inlägget här: