Dessidessan

Ångest har man väl haft förut men det här var något annat. 

Jag satt på flygplanet. Lampan för säkerhersbältet hade precis släkts och jag hade stängt av flygplansläget. Flygplansmotorerna var ännu igång och jag hade lock för öronen. flygplansgången var full av folk och så ringer min telefon och jag känner igen numret från taxichaufförerna som kör mig. Jag fick panik. Jag ville inte svara. Jag kände hur det blev svårt att andas och att pulsen steg. Blev illamående och vill ut, ut, ut. Tittade på aktivitetsklockan jag fått av Viktor och det bekräftade min känsla. Pulsen steg och kom upp i 128. Lutade mig tillbaka, andades och svarade inte.

När jag kommit av ringde det igen. Jag svarade. Det var inte den fruktade taxichauffören. Den här taxichaffisen har iaf lite känsla. Han lät mig sitta tyst efter ett par artighetsfraser. Då kunde jag koncentrera mi på att försöka att inte bli illamående av hans parfym och granska landskapet. Tackade honom sedan för  tystnaden under resan och han sa att han hade förstått. 

Den så kallade fruktade taxichauffören har ingen förståelse för att jag inte vill prata i telefon och pratar och pratar. Han har ingen integritetskänsla. Han har bland annat ifrågasatt varför jag har en telefon om jag inte vill prata i den och varför det bara är telefonen jag har problem med. Inte vet jag! Men borde jag behöva förklara mig? Första gången vi åkte med honom ville han ha reda på mina behandlingstider från kliniken trots att jag inte visste dem själv och i fredags gjorde han klart för mig att vi gotlänningar är ett släkte för sig för att man aldrig vet vart man har oss...  Jag känner hur jag spänner mig hela vägen när jag åker med honom. 

Nu har de tydligen gått så långt att jag får ångest av tanken på ett samtal med honom. 

I-landsproblem känner jag när jag skrivit detta. Jag får iaf hjälp att ta mig från punkt A till punkt B men hade ju såklart vart trevligt att göra de utan ångest.