Tänk OM
Kategori: Cancer
Jag sitter här och är sur. Sur på mig själv. Sur för att jag inte tål minsta lilla motgång just nu utan att vilja lipa. Sur för att jag vill ha glass men inte kommer få någon.
Mina hörlurar har gått sönder, det är bara ena öronsnäckan som funkar. Det fick mig o vilja gråta.
Igår var jag sugen på glass men var för snål för att tillåta mig en. Idag ville jag också ha glass och tänkte att det gör ju nytta för halsen och tillät mig själv efter dagens promenad att gå till ICA nära där allt är svaiindyrt (enda stället på vägen hem). Så hade de inte en endast isglass och något annat var jag inte sugen på. Doh. Då ville jag lipa, satte tillbaka mjölken och tomaterna och gick hem.
Jag är ett känslomonster just nu.
Vad gör jag om dagarna?
Idag och igår och det var likadant förra veckan ligger jag bara på rummet och tar det lugnt hela förmiddagen. Läser en stund, tittar en stund på något på datorn eller telefonen, stirrar i taket eller blundar och så börjar jag om, om och om igen. Det finns helt enkelt ingen energi till att gå ut. Trots att jag varje dag säger till mig själv att jag lika gärna kan sätta mig på en parkbänk i botaniska som jag ligger i det lilla rummet så kommer jag helt enkelt inte ut.
Sen någonstans runt lunch-tid blir jag sur på mig själv och tycker att jag får skärpa till mig. Svär över mig själv att jag inte tar vara på mitt liv, gör något vettigt. Samtidigt som jag säger till mig själv att om du inte rör dig kommer frukostbuffén att göra dig tjock och då kommer du få ångest för de, så ba ut me di. Har jag eftermiddagsbehandling låter jag mig själv va på rummet tills efter behandlingen. Men sen tar jag på mig hörlurar och sätter på en sommarpratare och går ut och går. Igår gick jag nästan hela vägen till gamla Uppsala och idag gick jag en lång väg längs Gula Stigen innan jag vände tillbaka.
Jag är förkyld just nu men det är ändå skönare att vara utomhus och gå än det är att ligga på det heta hotellrummet där aircondition är på det kallaste men det ändå är uppskattningsvis 26 grader.
När jag är ute och går tänker jag en hel del. Ibland tappar jag helt bort mig i tankar och får spola tillbaka sommarprataren till det jag senast minns att han eller hon pratade om. Men oftast funkar det faktiskt att hålla tankarna borta så länge fötterna går och sommarprataren är intressant.
Men de blir nog ingen glass idag för fötterna bultar.. De blev lite lång promenad idag. Jag går inte fort alls, men jag går och går och det blir ganska länge.
Så vad tänker jag på då?
Jag tänker på hur jag ska komma tillbaka till jobbet. Där tänker jag faktiskt på hur, inte om...
Både rent praktiskt med att komma tillbaka successivt eftersom orken troligen inte kommer finnas för att gå direkt in på 100 %. Kan man kombinera sjukskrivning med föräldraledigt och jobba? Går det? Får man det? Hur gör man då?
Men jag tänker också på hur jag ska komma tillbaka till jobbet emotionellt. Jag tror inte jag hade klarat en endaste diskussion (vare sig konstruktiv och relevant eller om katter) i dagsläget utan att börja gråta. Mitt skinn på näsan är inte där just nu och framförallt känner jag som jag skrev igår att jag har dålig koll och att närminnet inte är okej, hur ska jag kunna lära mig allt nytt som hänt? Hur ska jag kunna hantera mig själv och frustrationen när jag inte kan komma ihåg?
Jag tänker så många om. Tänk om, tänk om, tänk om.
Tänk OM jag inte hade uppmuntrats av min chef att kolla upp min migrän på vårdcentralen. Då hade jag troligen fått ett epileptiskt anfall i framtiden vilket är hur de oftast upptäcker hjärntumörer. De kan alltså ha hittat den betydligt tidigare än de skulle ha gjort annars.
Jag hade kunnat få det när jag körde bil och orsakat en trafikolycka. Ja, på tal om det så får jag inte köra bil förrän läkarna gett klartecken vilket brukar vara efter ett flertal kontroller som görs kanske 12 månader efter strålning.
Tänk OM jag inte hade vetat att jag var gravid när de skulle göra datortomografin egentligen då i förra året? Då hade jag ju precis fått veta att jag var gravid.. Tänk om jag då hade behövt välja en behandlng eller abort eller hur hade det då blivit? Eller tänk om hon hade utsatts för strålning och hade skadats.
Tänk OM jag inte hade blivit gravid just då. Man uppmanas att vänta två år efter avslutad strålbehandling innan man blir gravid för att optimera kroppens återhämtning, då kanske det inte hade blivit något barn för oss? För vi vet ju inte hur det ser ut om två år.
I förra veckan insåg jag att Iris är vårt lilla ödesbarn. Det var ödet som gav oss henne just då. Hon är ljuset i mörkret. För henne håller vi ihop oss utåt, för att hon ska få en bra uppväxt, för att hon inte ska präglas av den tyngd som i alla fall jag har inombords. Att hon finns gissar jag gör det lättare för Viktor att ta sig igenom vardagen.
Tänk OM jag inte blir frisk. Tänk OM jag inte får uppleva Iris växa upp, dela mitt liv med Viktor och familj och vänner. Tänk OM jag inte blir frisk, tänk OM jag inte får/kan skaffa ett barn till. När det var tufft efter kejsarsnittet, omvandlade jag det till motivation till revanschkänslor. Jag ville ha ett till barn för att få njuta av gravidideten från dag ett, istället för att bearbeta mig själv under hela graviditeten för att jag inte var beredd på hur mitt liv skulle förändras. Lyssna på min kropp på ett annat sätt, inte få panik vid ett kejsarsnitt osv. Tänk om jag inte får revansch. Tänk om Iris inte kan få ett syskon. Tänk om något skulle hända Viktor, han som är klippan i vårt förhållande.
Tänk OM jag hade varit som han i tidningsartikeln de hade i GT Helg i somras. Han hade samma tumörtyp som jag, samma placering men hans var inte opererbar eller strålningsbar. Han fick bara cellgifter och var döende.. Det hade kunnat var jag.... Wow, när jag läste den artikeln ville jag mest kasta in handduken...
Tänk om.....................
