Yes igår spelade jag ju då Stångaspelen som jag längtat efter i 363 dagar och som jag nu kommer längta efter i lika många dagar igen...

Först spelade vi emot Göteborg där vi tog dem i tredje pärken (dvs tredje set där bäst av tre räknas). Rolig match och jag gjorde ett inhugg som vi fick baken på, har bara hänt mig en gång förut. Alltså att inhugget sitter så bra att pärkkarlen inte kan slå ut bollen... :)

Kollade en stund på Ludde som spelar i Adelsgatans pärklag och insåg att oj JJ är ju där. Kände inte igenom honom först. Nya skor, nya shorts, nytt linne och så glasögongen. Var bara de gamla välkända fotbollsstrumporna jag kände igen :P Tänkte att jag hinner väl hälsa senare så tänkte inte mer på det när jag sprang iväg för o kolla på lite andra matcher. Då kändes det nämligen helt ok o se honom.

Klockan ett spelade vi emot Västergarn och vi hade kommentatorer och blev totalt utklassade rent ut sagt. Förlorade med 40-20, 40-20 och hade inte mycket o säga till om. Inhuggen satt inte och vi fick inte fram bollarna för deras pärkkarl hojsar ut dem så långt. Tråkig match men men man kan inte vara bäst jämt.

Återigen hade vi en lång paus innan nästa match skulle börja igen så kollade först på gubbarna i Sanda och sedan en liten stund till på Adelsgatan där jag hittade goa Tobbe som satt en meter ifrån där JJ spelade. När matchen var slut gick han dock rakt förbi mig och till henne. Hans nya. Har ju antagit att de är tillsammans och så men eftersom jag i våras bad JJ att säga det till mig när de blev tillsammans för att jag skulle få slippa se det utan förvarning eller höra det ifrån någon annan så har jag litat på att han skulle göra det. Visst har jag verkligen haft mina misstankar eftersom han inte visat intresse för o ses och tagit bort införmation om vilken relationsstatus han har på facebook men jag trodde verkligen att han skulle säga det till mig när jag bett om det så innerligt. Men det verkar inte som det, han gick ju bara rakt förbi mig och till henne och så sprang jag bort till mitt lag och såg dem senare gå förbi ett par meter bort. Hans arm om henne och så vände han sitt huvud mot henne sådär som han gör när han vill ha en puss och han fick en innerligt besvarad kyss ifrån henne. Då sjönk mitt mod och tårarna rann över en stund...

Vår tredje match blev försenad och de studsade asdåligt nere i grytan så vi förlorade efter trepärkars mot Sudret som vi egentligen borde ha tagit. Riktigt tråkigt. Jag hade jätteproblem i den matchen, inget fungerade.. Jag tänkte bara på JJ och kunde inte få honom ur huvudet. Var helt borta och fick hela tiden säga till mig själv - put your head in the game. Men de gick skit.

På grund av den förseningen blev vi försenade till vår sista match som de slutade med att den blev den sista som spelades på fredagens stångaspel. Vi blev alltså sist kvar och kansliet väntade bara på vårt resultat, PRECIS, som i förra året. Matchen blev dock väldigt spännande, även där en trepärkars. Jag taggade upp mig och hade riktigt kul och spelade bra sista matchen. Vi tog baken på ett av mina inhugg och jag tog två tior åt oss genom en spark över baklinjen och ett slag med vänsterhanden över deras kas som de tagit. Så jag avslutade i alla fall dagen med att vara nöjd med mig själv och dessutom fick jag mammas vattenhink över mig... haha...

Blev en hel del tänk på kvällen där. Kroppen var ju helt slut. Benhinnorna värkte, händerna var svullna och benen sönderskrapade men huvudet var klart....
Det är nog egentligen inte förlusten av honom som gör att jag är ledsen utan sveket att han inget sagt. Den enda förklaringen jag kan komma på är att han är för feg och det gör mer ont än sanningen hade gjort.
Jag drömde ju hela våren om att han skulle ha hittat en ny till sommaren och sade det till honom och jag hade rätt så har ju varit förberedd men har hela tiden velat veta det av honom. Jag  hade även rätt i att vi inte skulle kunna ha en vänskap när han har ny. Vi hade ju aldrig någon vänskap. Vi höll ju på ända till i februari, hur ska vi då ha kunnat bygga upp en vänskap och nu är det ju försent och kan bli väldigt svårt.. Jag känner mig bara ledsen för att de blev som de blev. Jag ville vara en del av hans liv, ville vara hans vän. Men det här sveket, att han inte sagt något är något jag aldrig kommer kunna förlåta honom för. Hans nummer tog jag bort för fyra veckor sedan när jag fyllesmsade till honom (kan det visserligen ännu utantill men inte på fyllan) och lovade mig själv att han skulle få höra av sig istället. Igår i tårarna tog jag bort hans facebook och idag känns det ganka bra. Jag borde avslutat kapitlet för länge sedan. Han gjorde ju ganska klart i att han inte vill ha med mig o göra eftersom han inte ens kunde hälsa så han blir nog glad att han slipper konfrontera mig i det här.
Som jag känner nu vill jag efter att ha skrivit det här inte nämna hans namn mer, inte prata mer om honom eller något. Vi får väl se om ett par år eller så om man kanske kan återuppta kontakten men nu är det fan dags att jag slutar låta mig själv såras av honom. Vi kommer ses på Kubbvm men eftersom vi kunde undvika varandra på stångaspelen och jag kommer att ha Mikael och Daniel med mig på Kubbvm så kommer vi nog klara av att undvika varandra då med och sedan planerar jag ju att stanna borta i Växjö tills julen kommer indansandes i våra liv igen och i Växjö är allt så mycket lättare.

En liten funderingar har jag bara om han kommer tillmötesgå min andra bön som jag hade. Han gjorde ju inte första (egentligen, vad vet jag om de är tillsammans, ingen har ju bekräftat de för mig, men när de pussas offentligt och hon är där med honom, de finns inget annat alternativ). Den andra är dock att jag ska få tillbaka mina brev som jag skrev till honom under mina resor i trean på gymnasiet. Jag skrev så lite dagbok då utan skrev mest allt i breven till honom vilket alltså skulle vara väldigt kul för mig att ha som minne ifrån mina resor för de börjar tyna bort och som sagt, andra anteckningar finns det knappt ifrån dem...

Det spelar ingen roll att någon säger till en att man måste släppa taget, man måste komma fram till det själv och det måste få ta den tid det tar. Det går inte över en natt om man verkligen älskat någon och det går inte på kommando.
Egentligen om jag skall vara helt ärlig med mig själv så tror jag att det inte är så mycket saknaden efter honom som saknaden efter någon som gör ont i mig därför gör det inte jätteont att se honom gå vidare. Visst känns det så in i helvete, men det gör det väl för många även om man trott att man kommit över personen när man ser att personen är lycklig och har gått vidare med någon annan när man själv inte lyckats hitta någon. Även om man gläds åt personens lycka och om någon inte håller med mig tror jag inte de känt äkta kärlek eller så förnekar de det.
En kväll för någon vecka sedan vände jag mig till en vän när saknaden efter honom/någon (jag tror mer och mer att det är någon för när jag är i Växjö är det inte längtan efter honom jag känner, då känns det bara tomt, men Gotland förknippar jag med honom eftersom han haft så stor roll i mitt liv under de närmaste tre förgångna åren) var stor och kämpade för att inte höra av mig och jag blev nedtryckt brutalt. De hårda orden om att jag måste glömma honom kändes som knytnävsslag i magen. Visst har väl vännen rätt, men jag behövde inte den bittra sanningen i det ögonblicket, jag behövde en vän, stöttande vän och tröstande och pushande vän. De hårda orden har tyvärr sårat lite i alltihop och jag kommer troligen inte vända mig i kärleksproblem till samma person igen.

Nej nu får jag ta och sluta skriva. Jag är verkligen omöjlig! :P
Ska och se Eclipse med kusinerna ikväll.

yours truly
Dessidessan