Dessidessan

Livet med hjärntumör

Thursday/friday

Kategori: Allmänt

Dags att skriva av mig igen så de kommer mest bli massa känslodrabbel så om du inte är intresserad av att läsa det så sluta läs när jag skriver "NU".

Igår hade jag stark huvudvärk igen. Så låg mest på soffan, såg Batman Begins och lite sådär. Skulle leka med Wire men litade inte alls på min körförmåga med den huvudvärken... Till slut, för att jag skulle slippa att sitta hemma och vara osocial hela dagen, lyckades jag övertala Jimmie att komma bort. Men hade god tid på mig att fixa till här innan eftersom han e så låt och var tvungen att förbereda sig mentalt ;) Tog en värktablett och satt i duschen och spolade varmvatten på skallen riktigt länge och fick bort huvudvärken ganska mkt så att jag kände mig fit för besök. Pratade till och med med pappa i telefon innan Jimmie dök upp.
Vi såg på film - Valkyria (Walküre), skrattade och busade som vanligt.. Blev CSI NY och Arkiv X också innan de var dags för att sussa.
Idag har vi dessutom utnyttjat solen som var på balkongen - bättra på färgen liiiiiite.

NU

Suck.... Jag är ännu kär i honom. Det är så otroligt underbart, rent ut sagt, när vi umgås. Känns precis som vanligt, så som det var när vi var tillsammans. Jag har ju så otroligt roligt med honom och bara njuter av att umgås med honom. Men varje gång han ska gå slår sanningen ett slag i magen på mig. Luften går ur mig och ögonen fylls med tårar och jag vänder honom ryggen och blir kall. Att låtsas som om allt är som vanligt (inget jag gör medvetet men de blir bara så) går bra ända fram tills just avskedet. Det är då jag inser att vi inte längre är tillsammans.. Bitterheten, sorgen och saknaden är lika stor varje gång. Han har ju haft tid att tänka och anser att vi passar bättre som vänner. Men jag kan verkligen inte sluta tänka på hur det skulle va om vi försökte igen. Jag drömmer ännu om den där nya chansen som jag aldrig kommer att få, det är min högsta önskan och den vägrar släppa taget om mig. Han säger att vi ju grälade och att vi inte träffade vänner så mkt. Men jag har ju också haft tid att tänka och jag har tänkt på åtgärder istället. Jag vet ju med mig att jag inte vill bo med honom, jag vill bo kvar i pappas lya och få lov att ha tid för mig själv och bara det skulle ju förbättra de två anledningarna ovan betydligt. Det är så otroligt drygt att bara allt som jag tänkt på förstörs. Jag vet, jag kan inte tvinga honom att älska mig. Men jag, eftersom jag aldrig själv vart med om det, förstår inte hur känslor bara kan försvinna. Det får mig verkligen bara att tänka på om han någonsin älskat mig.. I och med att jag ännu tycker så fasligt mycket om honom är det som sagt riktigt jobbigt när han går varje gång, jag har ingen aning om när jag kommer träffa honom nästa gång eller om han kommer hitta någon ny under den tiden. Varje gång överväger jag om det bästa ändå inte vore att inte umgås mer förrän jag slutat tänke på honom på det sättet men samtidigt så är han ju en av mina bästa vänner som jag alltid kan vara mig själv med och som jag har skitkul med och just nu när jag har på tok för mycket fritid att fördriva innan jag börjar jobba behöver jag allas sällskap Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag gjorde min drömresa men förlorade min drömman. "Baby, did I throw it all away?!" Jag måste fan ta o skärpa till mig, han har ju sett något med att vi passar bättre som vänner som inte jag har sett, jag måste sluta tänka på honom som något mer än en vän. Varför skall det vara så förbannat svårt???? Jag vill härifrån, träffa nytt folk och sluta sakna honom... Vill bara komma igång med jobbet så att jag slutar tänka så otroligt mycket...... Jag vill ha honom, fan i helvetes jävla skit... Jag vill inte ha honom.. Fan i helvetes jävla skit.... Men vad stämmer???? Det som stämmer är att jag är en bitter gammal surkärring som trånar efter något hon borde inse att hon inte kan få.. Fan... Det går inte en endaste sekund då jag inte önskar att han skall ändra sig och ge mig en chans till. Okey, om det inte fungerar då, bra då ska de väl inte va vi, men då har vi iaf försökt och jag har fått min chans och kanske kommer fram till samma svar som han gör... Men eftersom han aldrig kommer att ändra sig antar jag att jag kommer fortsätta må dåligt en tid framöver tills känslorna dämpats.


Nu skall jag iaf städa så att pappa kan bo här utan att mina grejer finns överallt. Ni får ha de så bra. Puss och kram

Jo förresten, från att ha flassat bara mitt på benet och på fötterna har jag nu nästan flassat runt hela benet, i knävecken, på fötterna, på magen, på brösten och på ryggen. suck, snart är jag bleeeeek igen.. tråkigt... Tur att minnena ifrån Cypern inte försvinner lika lätt som färgen på kroppen.. :P

Kommentarer


Kommentera inlägget här: