Drömprins - förlorad!
Kategori: Allmänt
Jimmie var här i morse. Plockade upp honom på jobbet och så åt vi scones ihop. Riktigt länge sedan jag åt det, mumma!!
Så pratade vi en stund och sådär och så somnade han på soffan. Han snarkade så sött och fick god lust att gå fram o pussa honom på kinden men lade band på mig själv och gick in i duschen istället....
När jag skulle gå ut för o hämta kläder stod han plötsligt utanför dörren, hade tänkt att skrämma mig, vilket han ju lyckades med men inte så som han hade tänkt det. Var inte alls meningen att han skulle se mig så, jag skulle ju väcka honom, senare, men han vaknade av sig själv. Stod alltså där mittemot honom, helt naken endast invirad (med ett eller två r?) i en handduk, och kom på mig själv att längta efter att han skulle ta av mig handduken så att jag äntligen skulle få känna hans händer över min kropp igen, fan.
Jag har ju aldrig slutat hoppas på att vi skulle kunna bli tillsammans igen... Inte ens när han gjorde klart för mig i februari att han inte vill mer dog hoppet ut helt. Jag ansåg att man inte kan säga helt säkert hur man känner för någon förrän man träffas.. Men samtidigt, de e Jimmie vi talar om, han vet oftast vad han vill. Han gjorde dessutom klart imorse igen att han inte ser på mig på det sättet. Det stack i hjärtat och fick hålla tillbaka tårarna, svor över mig själv att jag någonsin åkte hemifrån. Det är ju mitt eget fel att jag förlorat honom eftersom jag promt skulle iväg just då. Varför i helvete drog jag?! Idiot!
Visst de är ju inte säkert att vi ännu varit tsm nu om jag nu inte hade åkt, men då hade de kanske tagit slut för att bådas känslor var borta och inte att jag ska gå runt nu och vilja ha honom... Jag vill ju umgås med honom också, har så förbannat roligt med honom och jag vill aldrig förlora den vänskapen men innerst inne önskar jag ännu att han kunde ge mig en chans. Vet ju de själv att några av de egenskaper jag hade då som han inte alls gillade, har jag blivit bättre med... Vill bara ha en ny chans men eftersom jag inte vill förlora hans vänskap så måste jag sluta tänka så... Det är över nu, slut, vorbei,....
Jag har varit så lycklig de senaste två och ett halvt åren, jag har varit kär, och haft en underbar pojkvän, jag har inte behövt vara olyckligt kär och känna mig ensam. Först nu, efter att totalt ha glömt bort hur den känslan torterar en, inser jag hur det känns att verkligen känna sig övergiven och längta efter någon att vakna upp bredvid. suck!
Jimmie har dessutom fått mig att inse att jag egentligen inte alls är intresserad av någon kille som jag känner just nu. Visst finns de snyggingar men ingen som jag vill ha ett förhållande med. Alltså innebär det att någonstans måste jag hitta nytt folk o umgås med och nya killar att träffa, drygt, va fan vi bor ju på Gotland...!
Nee, de e verkligen underbart när vi umgås, han och jag. Vi skrattar, busar, pratar precis som förut, med den enda skillnaden att vi inte gör mer intima saker. Alltså en underbar vänskap men när han åkt känner jag mig som när vi sade hej då i september, övergiven, sviken, bitter och framförallt utmattad och tung som bly....
Trots att jag känner såhär måste jag ändå erkänna att jag går runt och glor på andra killar, så långt är alltså hjärnan med på noterna -att jag måste kolla för att hitta och ge andra killar en chans istället för att gå o tråna efter någon jag inte kan få, tyvärr dock inte hjärtat...
Vet nu iaf, tack vare Jimmie, att jag behöver en lugn kille med tålamod. Så uppstressad som jag kan bli emellanåt så behöver jag någon med lugn i kroppen och som inte börjar tjaffsa emot mig när jag är grinig. (Grinigheten är en sak som jag känner, nu iaf, att jag bättrat mig otroligt med, de e jag stolt över).
******
******
******Neee, hu fi fan.. Citerar mig själv för ett par år sedan när jag försökte trösta en kompis som var deppig: "Pojkvänner/flickvänner går inte att leva med, men inte heller utan".
